Ensam är inte alltid stark.

Det svåra med att vara ensam gravid är inte den praktiska hjälpen som saknas, utan det är att inte dela glädjen med nån.
Att vara ensam när man känner de första sparkarna, sitta o planera om vad den lilla ska heta, o ja allt man nu drömmer o planerar när man väntar barn. Tyvärr kan ingen kompis eller släkting kompensera den ensamheten. Det är en sorg. Jag känner det ofta, fast jag naturligtvis är van vid det här laget att vara ensam. Men det är tufft.

Kanske många undrar "jamen varför skaffa barn då när du visste vad som väntade?" .´Ja det kan man ju undra, men ingen än en själv kan säga att man ska göra si eller så, allting är inte svart eller vitt. (om man nu tycker det är så förbannat fel då kan man hålla tyst tycker jag.) Kanske man inte var ensam från början? Kanske man blev lämnad under graviditeten? Kanske man blev lovad guld o gröna skogar o allt skulle bli så bra? Kanske man inte kunde tänka sej abort överhuvudtaget? Kan ju vara så många anledningar. Hursomhelst så kan ingen förstå som inte själv varit i samma sits. Och det är ingen idé att sitta o moralisera över det tycker jag.

Jag har även varit ensam med Nellie o det har gått bra. Men en klok människa sa till mej en gång att det alltid kommer vara en sorg att pappan inte finns där. Hon hade så rätt. (Nu menar jag att det kanske inte är så att man just saknar själva pappan). Men när ingen står vid ens sida när första ordet kommer, första stegen, första leendet. Till ingen kan man säga "såg du? hörde du? Titta vad hon/han kan!" Som sagt ansvaret är inga problem, det svåra är att inte kunna dela glädjen.

Att vara ensam gravid o ta hand om barn ensam- det ger en enorm styrka på sikt. Men det är inte alltid man är ensam o stark.