Räddningstjänsten kom hit innan ambulanspersonalen o det var fullt ståhej här hemma ett tag. Jag samlade ihop lite grejer ifall vi skulle bli kvar på sjukhuset å sen bar det iväg. Lillgumman slö o trött, somnade i ambulansen. Väl framme tyckte läkaren att hon skulle stanna kvar över natten för observation. De såg inget fel på henne men för att vara på säkra sidan. De sa att det var så ovanligt trots allt att små barn fick blödningar i hjärnan av såna här fall- en vart femte år tydligen. Men risken finns ju! Så vi sov alltså kvar.
Allt har gått bra och hon mår bra nu. Men jag känner mej skitorolig nu att ngt liknande ska hända igen. Kommer nog inte kunna slappna av på ett bra tag :S
Alla småbarnsföräldrar vet hur snabbt det kan gå. Det går ju inte att ha järnkoll exakt hela tiden, då får man nästan ha koppel på dom isf. Det stämmer verkligen att de flesta olyckor sker i hemmet. Man behöver inte ens ramla från nånting högt, utan det är ju hur man landar som avgör. Man kan ju snubbla över en sten o ramla o dö. Handlar om otur. Nu har lillgumman haft tillräckligt med otur tycker jag...
Fanns en massa skoj där på barnavdelningen! :)
På natten kom personalen in titt som tätt o väckte Nellie för att kolla så hon fortfarande var vid medvetande. Allt var lugnt :) Hon somnade om. Själv plågades jag av mardrömmar om hela händelsen o att somna om efter varje gång de väckt oss var ju så gott som omöjligt.
Trött Nellie på väg hem. En docka fick hon av snälla Rune. Som en liten sjukhus-present sådär :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar